Jag ÄR inte dålig på att blogga!!!
Inte för att skryta men jag måste vara värlsbäst på att blogga.
Alla som jag träffar säger "Du Ante, hur fan blir man så bra på att blogga som du??"
och mitt svar är alltid de samma, I sinnom tid min vän, i sinnom tid.
Nu sitter jag här igen. Olle ligger i rummet brevid å är jävligt varm för att de är typ
800grader i sovrummet fastän fläkten kör på för fullt å balkongdörren står
öppen. Inte är de lätt att vara en liten grabb då de är så förbannat varmt. Ankan gick
in för en stund sen å la sig å jag skulle ju "bara kolla www.blocket.se" sen skulle jag
åxo komma å lägga mig. Men trots att jag känner mig trött å dåsig efter en jobbarhelg
som jag inte ens skulle jobba så lägger jag mig inte när jag känner mig trött. Nej nej
inte alls. Jag sätter mig framför datorn å kolla dom vanliga sidorna å så halkar jag in
på min blogg å tänker att jag måste ju för fan ta mig tid nångång å skriva ett litet
inlägg, de var ju trots allt ett tag sen, typ 5 månader sen.
Vad har då hänt på dessa 5 månader???
Olle har hunnit bli 6,7,8,9 och 10 månader å på fredag glider han in i den 11:e månaden.
Fan vad tiden går fort. Man hinner ju knappt komma hem från BB innan han har blivit 1.
Innan han är ett år så har han hunnit å åka en båt som är 33 fot + att han har hunnit sova
i en annan båt som är nästan 4 meter. Snacka om avslappnad unge som somnar
i en skitliten båt mitt ute på havet. Han kanske har fått ärva mina sovargener. Man kan ju
alltid hoppas. Vi har skapat oss en sovar rutin vilken är jävligt skönt nu under mina 8 veckors
ledighet från jobbet (förutom i helgen då jag hoppade in). Olle och Ankan vaknar ca 6 på
morgonen och jag vaknar en kvart därefter. Olle och jag chillar en stund i sängen medans Ankan
firrar frukost. Klockan är nu nästan halv 7. Vid halv 9 börjar Olle bli trött igen och jag är ju den
sista som säger ifrån till att gå å lägga sig en stund till. Vi gör slag i saken å kryper ner i sängen
igen. Runt halv 11 så kommer Ankan in igen (hon somnar inte som utan stiger upp igen och får
lite egentid till att göra vad hon vill, typ duscha länge eller sitta framfördatorn) och viskar ett par väl
valda ord till sina favorit grabbar. Ett exempel på detta kan vara "Ante, ska ni inte stiga upp snart??"
Mitt svar brukar oftast vara "Vad är klockan??". Sen är dagen igång igen. Mycket skönt.
Har hunnit bli endel fiske åxo. På Arjeplogstrippen var de fiske i världsklass å veckan efter
PDOL drar vi upp igen för en 2dagars fiske tur. Hoppas öringen har vaknat till liv på allvar.
Nu ska jag nog gå å få mej ett par timmars sömn med mina 2 käraste.
Hade tänkt att hålla ångan uppe nu med bloggandet fast vi får väl se, som min kära
lärarinna sa "Man ska inte ha så höga förhoppningar på Andreas"
Alla som jag träffar säger "Du Ante, hur fan blir man så bra på att blogga som du??"
och mitt svar är alltid de samma, I sinnom tid min vän, i sinnom tid.
Nu sitter jag här igen. Olle ligger i rummet brevid å är jävligt varm för att de är typ
800grader i sovrummet fastän fläkten kör på för fullt å balkongdörren står
öppen. Inte är de lätt att vara en liten grabb då de är så förbannat varmt. Ankan gick
in för en stund sen å la sig å jag skulle ju "bara kolla www.blocket.se" sen skulle jag
åxo komma å lägga mig. Men trots att jag känner mig trött å dåsig efter en jobbarhelg
som jag inte ens skulle jobba så lägger jag mig inte när jag känner mig trött. Nej nej
inte alls. Jag sätter mig framför datorn å kolla dom vanliga sidorna å så halkar jag in
på min blogg å tänker att jag måste ju för fan ta mig tid nångång å skriva ett litet
inlägg, de var ju trots allt ett tag sen, typ 5 månader sen.
Vad har då hänt på dessa 5 månader???
Olle har hunnit bli 6,7,8,9 och 10 månader å på fredag glider han in i den 11:e månaden.
Fan vad tiden går fort. Man hinner ju knappt komma hem från BB innan han har blivit 1.
Innan han är ett år så har han hunnit å åka en båt som är 33 fot + att han har hunnit sova
i en annan båt som är nästan 4 meter. Snacka om avslappnad unge som somnar
i en skitliten båt mitt ute på havet. Han kanske har fått ärva mina sovargener. Man kan ju
alltid hoppas. Vi har skapat oss en sovar rutin vilken är jävligt skönt nu under mina 8 veckors
ledighet från jobbet (förutom i helgen då jag hoppade in). Olle och Ankan vaknar ca 6 på
morgonen och jag vaknar en kvart därefter. Olle och jag chillar en stund i sängen medans Ankan
firrar frukost. Klockan är nu nästan halv 7. Vid halv 9 börjar Olle bli trött igen och jag är ju den
sista som säger ifrån till att gå å lägga sig en stund till. Vi gör slag i saken å kryper ner i sängen
igen. Runt halv 11 så kommer Ankan in igen (hon somnar inte som utan stiger upp igen och får
lite egentid till att göra vad hon vill, typ duscha länge eller sitta framfördatorn) och viskar ett par väl
valda ord till sina favorit grabbar. Ett exempel på detta kan vara "Ante, ska ni inte stiga upp snart??"
Mitt svar brukar oftast vara "Vad är klockan??". Sen är dagen igång igen. Mycket skönt.
Har hunnit bli endel fiske åxo. På Arjeplogstrippen var de fiske i världsklass å veckan efter
PDOL drar vi upp igen för en 2dagars fiske tur. Hoppas öringen har vaknat till liv på allvar.
Nu ska jag nog gå å få mej ett par timmars sömn med mina 2 käraste.
Hade tänkt att hålla ångan uppe nu med bloggandet fast vi får väl se, som min kära
lärarinna sa "Man ska inte ha så höga förhoppningar på Andreas"
Vad har jag gett mig in på?
Är det verkligen dags?
Ska jag också verkligen börja blogga?
Vad ska jag skriva om då??
Kanske jag ska skriva lite om min son Olle och min dam Ankan, musik
eller helt enkelt ordbajsa om vad som faller mig in?
Vi får väl se åt vilket håll det bär av.
Vi kan väl börja med idag.
Idag har det börjat på allvar. Mitt arbetsplats ska få sig en rejäl ansiktslyftning. Efter 40 år
och 6 månader rycktes dom första golvplattorna upp.
Tänkt hur många människor som har gått på de golvet under 40 år. Jag kanske ska tillägga
att jag jobbar i en Livsmedelsbutik för er som inte visste de, om de nu är någon som läser detta.
Skulle bara vilja veta hur mycket skumma saker som har inträffat på detta golv som nu har gjort
sitt. Tänk alla små pojkar i 12 års ålderna som har hållit på att pissa ner sig av nervositet för
att sno en dubbel dajm bara för att "stajla" för dom koola killarna som väntar utanför.
Tänk hur många som har stressat över golvet för att dom glömt äppelmoset till julbordet, och hur
många som bara kommer till butiken för att dom är ensamma.
Dom ensamma är nog värst att tänka på. Tänk dig in i hur de kan kännas att vara helt själv och
det enda sociala liv du har är att gå till "din butik" för att förhoppningsvis träffa nån du känner eller
bara prata lite väder med dom som jobbar där.
Hur ensamma människor det är som kommer och pratar med migvarje dag vet jag inte, men jag hoppas de är väldigt få, bara tanken att inte få komma hem till sin familj efter jobbet gör ju att iaf jag får ont i magen.
De var väldigt mkt man kunde få ut av att bara tänka på vad som hände innan lunch. Sen så ringde min Kära sambo och mamman till mitt barn, som hon brukar göra, bara för att höra hur det är. De känns väldigt skönt att ha nån som bara ringer för att fråga om man har de bra, trots att man träffades för en lite stund sen. Mitt svar var, "Mycket bra, hur är det själva?" Jooo för hon var ju inte helt själv. Nej hon umgicks med guldklimpen Olle "Ollebulle" Stenberg. Dom låg framför TV:n och diskuterade världsligga saker tex vilken tutte som är godast och hur bra igentligen Simpsons är. Svaret på den första frågan var nog vilken tutte som helst, och på den andra, Jävligt bra. Min son Olle är 5½ månad så han kan ju både diskutera och svära.
Ska jag också verkligen börja blogga?
Vad ska jag skriva om då??
Kanske jag ska skriva lite om min son Olle och min dam Ankan, musik
eller helt enkelt ordbajsa om vad som faller mig in?
Vi får väl se åt vilket håll det bär av.
Vi kan väl börja med idag.
Idag har det börjat på allvar. Mitt arbetsplats ska få sig en rejäl ansiktslyftning. Efter 40 år
och 6 månader rycktes dom första golvplattorna upp.
Tänkt hur många människor som har gått på de golvet under 40 år. Jag kanske ska tillägga
att jag jobbar i en Livsmedelsbutik för er som inte visste de, om de nu är någon som läser detta.
Skulle bara vilja veta hur mycket skumma saker som har inträffat på detta golv som nu har gjort
sitt. Tänk alla små pojkar i 12 års ålderna som har hållit på att pissa ner sig av nervositet för
att sno en dubbel dajm bara för att "stajla" för dom koola killarna som väntar utanför.
Tänk hur många som har stressat över golvet för att dom glömt äppelmoset till julbordet, och hur
många som bara kommer till butiken för att dom är ensamma.
Dom ensamma är nog värst att tänka på. Tänk dig in i hur de kan kännas att vara helt själv och
det enda sociala liv du har är att gå till "din butik" för att förhoppningsvis träffa nån du känner eller
bara prata lite väder med dom som jobbar där.
Hur ensamma människor det är som kommer och pratar med migvarje dag vet jag inte, men jag hoppas de är väldigt få, bara tanken att inte få komma hem till sin familj efter jobbet gör ju att iaf jag får ont i magen.
De var väldigt mkt man kunde få ut av att bara tänka på vad som hände innan lunch. Sen så ringde min Kära sambo och mamman till mitt barn, som hon brukar göra, bara för att höra hur det är. De känns väldigt skönt att ha nån som bara ringer för att fråga om man har de bra, trots att man träffades för en lite stund sen. Mitt svar var, "Mycket bra, hur är det själva?" Jooo för hon var ju inte helt själv. Nej hon umgicks med guldklimpen Olle "Ollebulle" Stenberg. Dom låg framför TV:n och diskuterade världsligga saker tex vilken tutte som är godast och hur bra igentligen Simpsons är. Svaret på den första frågan var nog vilken tutte som helst, och på den andra, Jävligt bra. Min son Olle är 5½ månad så han kan ju både diskutera och svära.
Olle "Ollebulle" Stenberg
Efter jag hade hört diskutionens utfall så tackade jag för mig för den gången och fortsatte att tömma en 5 meter lång mejerikyl för att klämma in allt som var i den i en 1½ meters kyl. Det var ett lite spännande projekt men efter en timmas pysslande var det klart och trångt. Då ringer telefonen igen, det var Ankan som ringde igen. Hon hade tänkt ta sig en barnvagnspromenad med Olle men det var inte så lätt. De var inte för att de var punka på barnvagnen, eller att de var 30- eller för att de var en halvmeter snö, nej, för de var för att jag hade klantat mig och glömt att ta ur den ur bilen. Barnvagnen låt alltså i bakluckan på bilen som var 6 kilometer hemifrån där det befann sig en trött och lite grinig pojke som var sugen på en lite tur i den. De var inte så mycket annat att göra än att stressa sig iväg hem med barnvagnen så att Olle skulle få sin behövliga sömn.
Då det var avklarat var de bara att fortsätta jobba på till klockan blev 4:a, och jag kunde åka hem till familjen för att invänta storbesök från Norges huvudstad Oslo. De var min gamla kompis Åbbe som skulle komma på besök.
Ankan hade bakat en Ananaspaj och en Morotskaka till besöket vilket även infattade Olles moster Sara som också är kompis med Åbbe. Besöket var mycket trevligt och vi snackade lite om gamla tider och nya. Hur livet i Oslo var i jämförelse med livet i Piteå. Tydligen så var det en rätt stor skillnad och han längtade inte till att flytta hem. Vi längade desto mer efter som att snällare person får man leta efter. Han kommer väl förhoppningsvis hem till sommarn en sväng eller så får vi väl åka till Oslo.
Nu satt jag där, efter att inte kommit på någonting av värde till en ny låt som jag håller på med och funderade vad jag skulle göra. Ankan var i duchen och Olle låg och sov. Så jag skrollade ner i webbrowsern och ser ett antal adresser till Bloggar och tänkte, Ska jag verkligen ge mig in på detta?
Jag som inte ens orkar lära mig Facebook, men då slog de mig att jag håller
väl på så länge som jag orkar och har nånting att skriva om så nu har jag suttit
här en halvtimma och ordbajsat om dagen och kommit fram till 2 saker.
1. De var varken speciellt tråkigt eller jobbig.
2. Jag är trött och vill sova.
Nu har jag alltså skrivit min första blogg och vi får väl se hur länge jag orkar hålla på.
Tack för mig för denna gång.
//Ante
